Denna text beskriver lite hur jag uppfattar/känner det utan att vara i räddningsbranschen.
http://firefighters.se/olas-spalt/vagens-riddare/
Klistrar in texten:
Vägens riddare?
Jag ska växla ämne mot det som skrivs i övrigt här i SFF och ta upp en sak som man bett mig skriva om, en sak som vållar stora problem för oss i vårt räddningsarbete. Det handlar om den tunga trafikens framfart på våra vägar.
Jag tog det s.k. ”långtradarkörkortet”, CE-kortet 1981. Jag kommer så väl ihåg det förmaningstal som inspektören och körläraren gav efter att ha godkänt uppkörningen och lämnat ut körkortet. ”- Kom nu ihåg att vi som framför tunga fordon betraktas som vägens riddare. Folk ser upp till oss i trafiken. Det är viktigt att vi uppträder som föredömen och behåller vårt goda rykte.” Så annorlunda det blivit nu. Det märker inte minst vi i räddningstjänsten. Den tunga trafiken uppträder knappast som vägens riddare längre.
Jag har själv massor av tråkiga upplevelser att relatera till när det gäller räddningstjänstuppdrag där tung trafik är inblandad i olyckor. Många gånger har också tung trafik orsakat sekundära olyckor till redan inträffade olyckor. Jag vet att det jag skriver nu är kontroversiellt men det är min sanning. Utländska förare är ofta inblandade i dessa typer av olyckor. Ofta är alkohol eller andra droger inblandade. Det som känns allra mest tråkigt är att beslutsfattarna inte verkar vilja inse och ta tag i problemet.
Jag har varit med om långtradare som mejat ner det mesta i sin väg då trafiken saktat ner eller tvingats stå stilla. Jag har varit med om att långtradare ignorerat våra trafikvarningar och avstängningar vid olyckor. Jag har fått förfrågan av polisen vid olycka om vi hade någon med rätt körkort för att kunna flytta inblandad långtradare till lämpligare plats. Anledningen var att föraren var så alkoholpåverkad att han inte kunde stå upp. I en av mina märkligare upplevelser kom en stor långtradare in på bakgården till en av våra brandstationer. En av brandmännen gick ut till ekipaget i tron att chauffören kört fel och behövde hjälp med vägbeskrivning. Ganska snart skrek brandmannen till oss övriga att hjälpa till. Vi hjälptes åt att lyfta ut en chaufför som var så påverkad av alkohol att han inte kunde stå på benen. Värst av allt, jag har blivit utlarmad till många olyckor med dödlig utgång och där tung trafik varit inblandad.
Vi har nu även börjat märka att s.k. farligt gods körs av det man till sjöss skulle kalla ”lågprisbesättning”. En insatsledarkollega och arbetskompis till mig larmades ut till en av polisens kontrollplatser där man i en rutinkontroll upptäckt att en trailer man stoppat läckte någon form av kemikalie. Att försöka spåra upp vilket ämne det rörde sig om och var ekipaget lastat det visade sig bli en svår uppgift. Chauffören behärskade varken svenska, engelska eller tyska. Dragbilen var registrerad i ett land, lasttrailern i ett annat och själva åkeriet i ett tredje. Slutligen, efter några timmar, lyckades man spåra kemikalien och var den lastats. Det visade sig att man lastat i Finland och att läckaget troligtvis pågått hela tiden från Haparanda till Helsingborg.
Ett annat problem som uppmärksammats är att samma förare kör med flera olika identiteter. På så vis kringgår man alla krav på vila m.m. Risken för olyckor ökar markant.
Jag skulle kunna göra listan på lagbrott och fiffel som förekommer i den tunga trafiken ännu längre men jag nöjer mig med detta. Det sorgliga i historien är att vi inte ser någon reaktion från våra beslutsfattare trots att den svenska åkeribranschen påtalat dessa problem i många år. Man borrar huvudet i sanden. Vad vill vi ha för samhälle egentligen, är det inte hög tid att reagera?